gabby

Kategori: texter

att våga vara den man är

Jag försöker vara en så peepig människa jag bara kan. Uppmuntra folk till att göra det dem tycker är kul, motivera folk till träning, att äta bra, spendera sin tid på sånt som ger dem något viktigt, älska sin kropp, behandla sig själv snällt, ge energi till folk som ger energi tillbaka, osv. Inte lika bra är jag på att ge mig själv detsamma. Jag vill ju vara den som lyder sina egna råd, kör sitt eget race, äger det, och peppar andra till att göra samma sak. Den som leder efter exempel. Men det är så svårt.

Jag har så himla länge haft en bild i mitt huvud av vem jag vill vara. Ett jag 2.0 . typ. Ett tag som är vuxet, efter gymnasiet och efter tvångstankarna och tonåren. Hur jag ska bete mig, hur jag ska föra mig, hur jag ska klä mig. Jag har haft mål som att våga bära kjol när alla har jeans, våga ha klackar när andra går mycket bättre i dem än jag, våga investera i något dyrt för mig själv. För att träna mig själv på något sätt. Våga vara den jag är.

Jag köpte nyligen en skitdyr väska till mig själv. Alltså skitdyr. Och jättefin. Jag tänkte i flera veckor ifall jag var värd den, hur folk skulle se mig - mig! av alla människor, av alla tjejer, i en så fin och så dyr väska. Jag slösade så mycket tid på att tänka att folk skulle tycka att jag inte var fin nog, classy nog, eller värd den väskan. Det är så dumt. Och jag är så trött på att tänka så. På att fortsätta sätta mina negativa tankar på en piedestal, och ständigt trycka ner mig själv. Så jag har bestämt mig för att sluta. Från och med nu gör jag precis som jag vill. Tankarna kommer komma ändå, för de är på rutin nu, men om jag vill framåt, om jag vill bli den versionen av mig själv som jag byggt upp inuti mig, måste jag göra det ändå. Det måste komma ut. Så det tänker jag göra. Jag tänker klä mig som om jag är värd något, bete mig som om jag betyder något. För det är jag, och det gör jag. Så småningom kommer de tankarna bli min nya rutin. Fake it till you make it liksom.

Ha världens bästa måndag allihopa. För det ska jag ha <3

happy sunday

Det här är en påminnelse från mig till mig (och dig, ifall du också behöver det) att slappna av. Sänk axlarna, lås upp käkarna och sträck på dig.

Ta det lugnt idag. Ta saker och ting som dem kommer. Släpp det som inte är viktigt. Andas.

Happy Sunday <3

mörker på insidan

Imorgon ska jag möta en psykolog. Det är både bra och dåligt. Det syns ju inte utanpå, men jag har haft tvångstankar sedan jag var 12. När jag tänker på det kan jag inte förstå att jag var så liten och så orolig. Jag var ju ett barn. Och barn ska inte behöva tänka som jag tänkte.

Jag kommer inte ihåg att något traumatiskt skedde när jag var 12. Jag vet inte vad som orsakade det eller varför jag reagerade som jag gjorde. Jag fick bara ett behov av att kontrollera, ordna, rensa, städa och fixa de sakerna som störde mig. Så det gjorde jag. Jag tvättade mina händer tills de sprack och började blöda. Jag bytade lakan varje dag. Jag undvek "smutsiga" människor och situatoner som kunde vara orena. Till slut undvek jag ju livet.

Mina tvångstankar är anledningen till att jag inte har kvar mina kompisar från varken grundskolan eller högstadiet. Mina tvångstankar är delvis anledningen till att jag läser om många gymnasiekurser. Mina tvångstankar är anledningen till att jag inte egentligen hade några tonår. De åren var inte fyllda med shopping, och fyllor, och kompisar, och killar, som de borde vara. De åren präglades av tvål och vatten, psykologer och läkare, akutmottagningar, självmordstankar och depression. Jag kommer ihåg att jag brukade önska att mina problem var att en kille hade krossat mitt hjärta. Jag ville så gärna byta den smärtan jag konstant kände mot något som jag kände jag åtminstonde kunde komma över. Jag var så avundsjuk på andra tjejer som levde det livet. Sjukt ju.

Efter några år diagnostiserades jag med depression och OCD, alltså obsessive compulsive disorder, tvångsyndrom. Det tog så himla lång tid att ens få det bekräftat. Jag visste ju att det jag gjorde inte var normalt, men det kändes så onormalt att inte följa den instinkten jag hade utvecklat.

Efter ännu fler år fick jag träffa en behandlare i KBT-terapi. Jag kan gråta så tacksam jag är för att jag fick träffa henne. Det tog tid, så otroligt mycket tid, och så otroligt mycket ångest och sorgsenhet kände jag under våra timmar tillsammans, men hon lärde mig hur jag ska tänka och förhålla mig till mina tvångstankar.

Jag tror att nu, 3 år efter min behandling på BUP avslutades, behöver jag en uppdatering i det jag lärde mig då. Denna vintern var svår. Och denna våren har jag varit så ledsen och kände att jag började dras tillbaka till allt det jag kände när jag var 16. Allt det sorliga, allt det svåra.

Så imorgon ska jag träffa en psykolog igen. Håll tummarna för mig att det går bra. Puss på er.

mamma


Min mamma ♥

Senaste gången jag var hos frisören tjuvlyssnade jag lite på ett samtal som höll på i stolen brevid. En man hade kommit in för att klippa sig och började prata med frisören om hur mycket han älskade sitt barn. Han sa att han "inte visste att man kunde älska någon så mycket, och jag är ändå gift". Han berättade att ibland när han ser bilder på sin dotter en vecka efter hennes födsel vill han bara lägga sig ner och gråta. Kärleken till henne var utomjordisk, sa han, och det kom som en käftsmäll.

Detta har jag nog berättat för alla jag känner för gud, så himla fint. Tänk att våra mammor och pappor känner så för oss. Krama dem extra hårt idag och speciellt mamma, för det är hennes dag idag ♥ ♥

Jag älskar dig, mamma ♥

 

viggo

När jag fyllde 6 år fick jag en blå och vit kompis. Han var undulat och vi döpte honom till Viggo.

Han var verkligen himmelsblå och superpratglad och brukade väcka folk genom att positionera sig brevid öronen på en och bara skrika tills en gick upp och lekte med han. Han var alltid med, antingen på axlen, på ett handtag eller på ryggstödet av en stol. Han ville bara vara där andra var. Till och med när man var ledsen flög han in och satte sig brevid en i sängen. Bara för att vara där.

Vi lärde han inga repliker och han tyckte inte om att bli kliad på magen (för övrigt är nog en fågels mage världens mjukaste lilla grej). Han gjorde sig iordning varje dag och tvättade och putsade sig. Han tyckte om att bada i vasken och att sno smör från våra mackor. När vi åt middag satt han ibland och tuggade sönder grytunderläggen. Papper var också poulärt. Pappa brukade varna oss att inte lägga ifrån oss våra veckopengar för att Viggo skulle tugga upp dem.

Den tredje augusti 2008 var han väldigt tyst och stilla. Han satt på min systers skrivbord, fortfarande med oss, och burrade upp sig. När jag lyfte honom var hans små fötter supervarma. Jag blåste på honom som jag vet att han gillade. Den fjärde augusti, kl 6 på morgonen när pappa skulle till jobbet hade han lagt sig längst ner i sin bur och somnat in.

Jag vet inte varför jag sparade hans fjädrar. Nu är det 8 år sedan han gick bort och jag har dem fortfarande. De är inte lika fina som när han tog hand om dem varje dag och jag känner att det kanske är dags. Ibland måste man släppa saker, även om de är fina och värdefulla, bara för att de inte passar in i ens liv längre.

(Jag hade sönder ett glas.)

Translation:
When I was six, I got a beautiful budgie called Viggo.